Sven Lagergren – en vän och husbilsprofil har lämnat oss
- Margareta Jonilson
- för 5 dagar sedan
- 5 min läsning
En härlig berättarröst har tystnat och världens sötaste skrattrynkor har stillnat.
Sven Lagergren, en verklig husbilsprofil och god vän, har lämnat oss och jag sitter här och bläddrar i klippen som jag själv har skrivit om honom och hans älskade Kerstin Holmberg genom åren.
Det visar sig att vi har känt varandra sedan 2007. Den gången åkte Bobo och jag in till makarnas Café Gula Huset i Brålanda för att fika och upptäckte då att Kerstin och Sven var hängivna husbilsåkare. Ingen av dem var precis svårpratade, så snacket var snabbt igång.
De delade redan då med sig på nätet av sina reseupplevelser i bloggen Masarunt och bör ha därmed ha varit något av pionjärer i husbilsåkarnas bloggosfär. Redan för drygt tjugo år sedan var Sven dessutom med och grundade Kabe Klubben, som i dag stoltserar med 17 000 medlemmar och kan vara världens största husbilsmärkesklubb.
"Hej, var är ni, kommer ni hit?"
Efter det där första besöket svängde vi gärna in för att äta av Kerstins goda bakverk och prata bort en stund. Men efter att de avyttrade Café Gula Huset kan jag inte minnas att vi någonsin har setts på insidan av ett hus, utan vårt umgänge har varit husbilsåkarnas. Vi ses när vi ses och alltid spontant:
”Hej, var är ni, vi är i Gullspång, kommer ni hit?”
Eller: ”Vi är en timme från Sète, är ni hemma?”
Många husbilsbyten
Varje gång har vi mötts av en ny husbil, allt från gigantiska Concorde eller Morelo till plötsligt en liten plåtis. Det senare var ett kortvarigt experiment som byggde på att Kerstin ville ta större plats bakom ratten. Men den reslige Sven, med dasslock till händer som kunde massera hästar, fick ju inte plats nånstans och Kerstin blev tokig av att inte kunna stå och laga mat i fred för att Sven kanske behövde gå på toan.
Tillbaka till stor kärra
Så det blev snabbt en stor kärra igen, och nya resor, långa som korta. En favoritdestination som de ofta återvände till på sin väg till Sydeuropa var de varma kurbaden vid Balatonsjöarna i Ungern.
Mer än en gång försökte de verkligen stanna hemma i Sverige en längre period, ibland av tvång för att reparera en och annan kroppslig åkomma, men så rätt vad det var så var de ute på rull igen. Österrike, Spanien, Portugal, ut på slingriga vägar och in i små byar med de där schabraken till husbilar och visst blev det dramatik ibland.
Hoppsan, slut på soppa ...
Som den gången de missbedömde dieselåtgången i ett bergsmassiv och bensinstationerna tog slut. När de väl hittade en öppen mack, med deciliter soppa kvar i tanken, tog den bara kontanter. Men med 14 euro på fickan tog de sig vidare med ett nödrop.
Eller den gången de mot bättre vetande – Kerstin hade redan en anteckning i färddagboken med en STOR varning för just den rutten! – åkte på en alldeles för smal alpväg och fick möte med en lastbil. Lastbilen stod i ytterkurvan med bråddjupet utanför sig, men när Sven lirkade sig förbi hamnade husbilen med det ena dubbelhjulet bak hängande över ett djupt dike.
När hemmet brann upp på vägen
Det gick bra den gången också. Värre var det den gången då vi fick ett kort meddelande:
”Det är vår husbil som brinner på E18, men det är ingen fara med oss.”
Det var i september 2019 och Kerstin och Sven hade sålt av sitt hus i Surahammar och allt lösöre. Istället hade de köpt en splitter ny Morelo Palace som de fortsättningsvis skulle bo i på heltid. Nu var de på väg till barnen för att fördela det arvegods de hade sparat. Så här skrev vi om det i Husbil & Husvagn ett år senare:
"Hoppa? Aldrig!"
”De låg i åttio kilometer i timmen på E18 strax utanför Örebro när en personbil prejade dem och tvärställde sig framför nosen på dem. Ut hoppade en kvinna och skrek: ”Ut ur bilen, ut ur bilen, den brinner där bak!”
Sven hann kasta ett öga i backspegeln och såg en blå låga slå ut framför bakdäcken. Han klev ur bilen tomhänt och skyndade på Kerstin, som tvekade inför det höga trappsteget vid bodelsdörren.
”Hoppa, hoppa!”, manade Sven och kvinnan från personbilen.
”I helvete jag gör”, sa Kerstin och fällde lugnt ut trappan innan hon gick ner.
Sedan gick allt i en rasande fart. Husbilen var övertänd på nolltid och svart rök vällde ut över vägen.
Husbilen övertänd på nolltid
En person till hade stannat och larmat räddningstjänsten som snabbt var på plats och spärrade av vägen. Sociala medier och radions trafikinformation kablade omedelbart ut att E18 var blockerad, och köerna växte.
På säkert avstånd från husbilen stod Kerstin och Sven och tittade på när deras tilltänkta heltidshem gick upp i rök. Som om inte materialen i själva husbilsbygget hade räckt som bränsle, så var också dieseltanken full i både husbilen och Smarten.
Allt exploderade
– Det var sannerligen en syn, säger Sven. Först exploderade däcken med otroliga smällar. Sen när gasoltubernas munstycken släppte sköt det upp som svetslågor på femton, tjugo meter rakt upp i luften.
De tillskyndande personbilsförarna tog hand om Kerstin och Sven, som fick pusta ut i varsin bil. Efter en stund blev Kerstin orolig och bad sin välgörare att han skulle gå över till den andra bilen och se så att hennes livskamrat inte hade fått en stroke av dramatiken.
Sven stod vid vägkanten och beställde ny husbil ...
”Det behöver du nog inte bekymra dig för”, sa mannen när han kom tillbaka till Kerstin.
”Din make har lånat en telefon och sitter just nu och beställer en ny husbil …”
– Jo, skrattar Sven, men jag förstod att det var bråttom, för detta var när återförsäljarna var på Elmiamässan med sina orderböcker och jag ville inte hamna för långt bak i beställningskön.”
Alltid på väg – tillsammans
Hela den historien är Sven – och Kerstin – i ett nötskal. Alltid beredda att ompröva och nyfiket testa något nytt. Aldrig fast i någonting ens när läget har sett mörkt ut. Det blev till och med en ny plåtis till sist, när Kerstin tog över ratten för gott.
De kände varandra redan som unga, men blev ett par 1995 efter att ha stött ihop vid frysdisken på en ICA i Västerås. Nu fick de trettio år tillsammans. De har haft sina hälsokriser och periodvis har Sven haft alldeles för mycket smärta i kroppen, men ett är säkert:
De har haft mycket kärlek – och de har haft vansinnigt mycket kul ihop!
Våra varmaste tankar till Kerstin.
Comments