Så började vår guidade tur till Marocko förra gången: Från tråkig parkering i Algeciras till redigt röj med magdans i Casablanca!
- Margareta Jonilson
- 16 apr.
- 4 min läsning
Gruppen sammanstrålar i Algeciras
Våra resor börjar alltid med att vi skapar en chattgrupp som alla kan delta i. Det är ett suveränt sätt att dela tips och hålla ihop gruppen.
När vi samlas på söndag eftermiddag utanför en Mercadona som ligger en kvart från hamnen i Algeciras har chatten reda varit i gång ett tag och vi har följt varandras olika vägar fram till mötesplatsen. Väl framme har vi en kort presentationsrunda och tar ett glas tillsammans innan vi på kvällen vandrar iväg till en bufférestaurang och har en första gemensam måltid. Känns bra.
Vi är sex bilar; fyra plåtisar och två plastisar. I den ena plåtisen reser Annika solo, så totalt är vi elva personer som ska tillbringa 24 dagar tillsammans på resa genom Marocko.
Skranglig färja och nya simkort
Jösses, skrangligare färja än den som Trasmediterránea ställer upp med denna förmiddag har vi aldrig sett! Påkörningen är mödosam, lastbilar ska vända på däck och allt tar förstås en timme längre än planerat. Vi ser med fasa på hur rampen höjs när lastbilarna är färdiglastade och ett svart hål öppnar sig därunder, där vi andra ska köra in.
Gudskelov är vädret underbart och havet ligger stilla och blått, så vi klarar denna överfart också. Bobo och jag som utgör färdledning åkte ombord först men kommer ut sist och blir därmed sist fram till ställplatsen i Assilah.
Dessförinnan har vi alla krånglat oss igenom passkontroll, scanning av hela bilen, genomsökning med hund och ett antal svårbegripliga kontroller av våra papper. Där gick två timmar av våra liv igen.
Men väl framme i Assilah har våra nyblivna medresenärer styrt upp allt och ordnat så att alla får plats och får stå tillsammans, så humöret lyfter igen!
En lokal soloentreprenör ansluter genast och ser till att vi alla får nya sim-kort från operatören Maroc Telecom. De är inte billigast men anses ha bäst täckning så vi klipper till.
Vi tar motorvägen till Mohammedia
Motorväg, motorväg, motorväg.
Inte så spännande, men det är ett val vi har gjort för att våra medresenärers första möte med Marocko ska bli lite mjukt. Att bröta in i byar med getter, höns och människor springande överallt hade inte varit riktigt snällt. Så vi tuffar händelselöst fram till sovstaden Mohammedia som ligger mellan huvudstäderna Rabat och Casablanca och koncentrerar oss på att få bra platser där. Vi har förbokat, men vi vill ju också att platserna vi får ska vara vettiga och sammanhållna.
Vi konstaterar att den camping vi valt aldrig har varit så proppfull förut. Desto mer häpnadsväckande är det att vi faktiskt får varmvatten i duschen nästa dag.
Vi upptäcker fördelen med att få frukt- och grönsaksbutiken körd fram till husbilsdörren och stiftar bekantskap med campingens äggleverantörer som glatt kacklar omkring mellan markiserna.
Dags att rocka loss i Casablanca!
Några tar taxi in till Casablanca efter lunch, vi andra har taxi beställt till halv fem. Med den hinner vi lagom ta en kort sväng till den mäktiga moskén Hassan II och fortsätter sedan till centrum och Rick’s Bar.
Sonja och Ann-Sofie hör till den grupp som åker in lite senare, vilket gör att de kan ta en geocach som ligger ute på ett skär. Geocachandet kommer att sprida sig under resans gång och ge upphov till en del intressanta stopp.
Helst hade vi förstås stått närmare eller allra helst inne i Casablanca, men storstäder är alltid bökiga. Någon enstaka husbil, särskilt plåtis, kan säkert smyga sig in någonstans och övernatta centralt, men att komma med sex bilar … Nej det törs vi inte chansa på.
Därmed får det bli taxiarrangemang.
Jag hade kollat upp vad som gäller på Rick’s bar och höll på att avstå från hela besöket där. Det finns en hel youtubefilm där en dryg typ talar om vilka kläder som inte duger för den som vill träda in i Casablancas mest berömda bar.
Vi snofsar till oss så gott vi kan
En kan tappa lusten för mindre, men vi inventerar vår tillgång till något annat än gympaskor och t-shirts och blir riktigt snofsiga allihop. Och in kommer vi, och eftersom vi är tidiga får vi ha baren för oss själva. Vi frossar i affischer med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman, tar förstås bilder i den läckra miljön och beställer drinkar. Nu är stämningen i topp!
Och ännu bättre ska det bli, för när vi har navigerat oss in till den dolda gränd där den vackra restaurangen Dar Dada ligger, väntar oss inte bara en överdådig måltid med ett smakprov på det mesta som det marockanska köket har att erbjuda, utan vi får även uppleva magdans. Särskilt jag, som låter mig lockas upp på dansgolvet och bjuder på ett gott skratt och roliga bilder.
Nästa morgon när jag möter Sonja på väg till servicehuset berättar hon att hon vaknade i gryningen och inte kunde somna om.
”Jag låg och lät alla bilder från gårdagen flimra förbi och jag kände bara en sån lycka!”
Kommentare