Världens roligaste, raraste och mest kramvänliga husbilskamrat har lämnat oss.
Cheeta var den där hunden vi inte alls skulle ha, i alla fall inte just då.
Men hon kom till oss och hon stal våra hjärtan.
Beslutet var taget och vi var helt överens. Efter Flisas död i augusti 2011 skulle vi vara utan hund i åtminstone ett år, gärna längre för nu skulle vi hänge oss åt ännu mer resande än tidigare och visst är en hund en black om foten ibland.
Det tog sex veckor. Under den tiden hade vi båda i lönndom hetstittat på sajter med hundar till salu, omplaceringar av lagotto, eller kanske en pudel där våra vänner Kicki och Ann-Marie på Hundvård i Karlstad hade bra ingångar till pålitliga uppfödare.
”Vi ska ju inte ha någon nu, men det är väl ändå bra att förbereda sig …”
Halv tolv en kväll fick jag syn på en annons på Blocket. Där låg en svartvit skönhet med en alldeles speciell blick i en soffa och tittade på mig. Nio månader, omplacering på grund av mattens sjukdom, rumsren, skällfri och ladida.
Jojo, så skriver de ju jämt, tänkte jag men jag kunde inte värja mig. Gick in till Bobo som hade gått och lagt sig och visade:
”Jag drar iväg ett mejl, jag kan inte låta bli!”
Bobo är inte den som är principfast, så visst.
Klockan åtta nästa morgon ringde uppfödaren från Småland och undrade om vi var seriöst intresserade. Jo, absolut.
”Okej, ni var först på mejlen så jag håller henne fram till lördag om ni kan komma och träffa henne då.”
Detta var en tisdag. Och det var under en extremt pank period i vårt liv, så det passade oss bra att vi skulle hinna trolla fram lite pengar OM det nu skulle vara så att vi matchade med Chiquita, the Papipoo från Jönköpingstrakten.
Två timmar senare ringde uppfödaren:
”Om ni menar allvar måste ni komma hit NU! Jag är fullständigt nerringd, alla vill komma hit på stört!”
Så vi iväg. När skymningen föll en tidig oktoberafton satt vi på en parkeringsplats vid ett köpcentrum i Jönköping och gjorde upp affären.
Vi köpte a) en blandras b) en omplaceringshund. Och jag tänker inte nämna några summor, men hon var inte billig. En uppenbar riskaffär med andra ord.
Men det är den bästa investering vi någonsin har gjort, alla kategorier.
Cheeta satt i mitt knä och skakade hela vägen till Karlstad och när vi kom hem var hon så vilsen och spänd att hon inte ville kissa på timmar. Hon ville inte äta heller, men när vi till sist tog fram en morot gnagde hon sönder den i flisor och spred över hela vardagsrummet.
Sedan tog vi en kvällspromenad utmed Klarälven och fick gå ända ner till Älvkullegymnasiet en dryg kilometer nedströms innan hon vågade huka.
Ingen av oss kommer riktigt ihåg hur den första tiden med Cheeta var. Hur vi gjorde för att bygga tillit. Hon var föredömligt grundtränad och det var alldeles sant att hon var rumsren. Så vi hoppade över den grundläggande valpträningen och anmälde oss till Cirkus Mimulus trickskurs med klickerträning. Ett lyckokast.
Ända in till sina sista dagar reagerade Cheeta med spetsade öron och huvudet på sned när vi sa ”träna” eller ännu hellre ”Mimulus”. I mer ambitiösa händer hade hon utan vidare kunnat bli en stjärna inom till exempel filmen eller teatern, men vi nöjde oss med att låta henne gå slalom mellan Bobos ben, ställa sig på vågen, städa upp sina leksaker och lägga dem i olika lådor och lite annat skoj.
Pudel och papillon, båda raserna brukar rankas bland de tio mest intelligenta och vi är benägna att tro på den listan. Cheeta lärde sig blixtsnabbt både bra och mindre bra saker. Hon visste precis vad klockan var slagen när någon av oss drog ut lådan där klotången låg. Eller saxen. Eller den beska medicinen.
Språkinlärningen ska vi inte tala om. Någon av oss kunde fråga: ”Ska vi åka och veckohandla i morgon??”
”Handla???” Cheeta slank snabbt in under soffan och tjurade, för affärn fick hon inte följa med till. Alla känsliga ord, som mat, tikskydd, medicin, skogen, restaurang och så vidare fick bokstaveras eller formuleras om för att hon inte skulle bli totalt i gasen av upphetsning eller springa och gömma sig.
Hennes jaktinstinkter var försumbara utom på en punkt: Ekorrar. Första gången hon for iväg som ett skott efter en ekorre och den räddade sig upp i ett träd försökte hon på fullt allvar klättra efter den. Hon blev otroligt förtörnad när hon märkte att det inte gick. När vi kom tillbaka till samma tall ett år senare ställde hon sig att blänga surt på stammen igen.
Med tiden fick hon många ekorrträd att reta upp sig på, inte minst i Tyrskogen i Karlstad där hon hade sina jaktmarker i åtta år. I Karlstad hade hon också sin mest långvariga pojkvän, dansksvenska gårdshunden Kvick. Han var bokstavligen ”grabben på andra sidan gatan” och Kvick var lika välkommen hos oss som Cheeta var hos familjen Alström.
Dock tror jag, efter att ha rotat i bildarkivet, att blandisen Merlin var hennes första kärlek, de träffades redan i oktober 2011 och hade buskul ihop från första början. Dessa bådas namn reagerade hon också på livet ut.
Och ska vi prata kärlekar går det inte att gå förbi Anita och Jan.
Anita och Cheeta lärde känna varandra under det år då Bobo och jag jobbade som flyktingvärdar på Anitas vandrarhem Sätterstrand på Hammarö. Bara en sån sak. Hur många syrier och afghaner lärde sig inte att tycka om och respektera en familjehund via Cheeta, som ständigt var med oss därute. För flera av barnen blev hon en klippa att finna tröst hos när livet var uppochner.
Busiga Anita blev snabbt en favorit hos Cheeta, och senare var Anita och Jan lika självklara hundpassare som familjen Alström. Ett par kilometer innan vi svängde in på makarna Skoglunds gata på Vidön ställde sig Cheeta med framtassarna på instrumentpanelen och började spana, och när vi kom fram och släppte ut henne rusade hon som en vettvilling runt, runt på deras gräsmatta och skrek av glädje. Jan tände kort därpå grillen och halstrade lax, för det gillade Cheeta bäst.
Så det har sannerligen inte varit några problem att lämna ifrån sig Cheeta till andra människor; hon fann sig snabbt tillrätta och krävde omedelbart sin plats i soffan och sängen.
Men hon har också fått följa med oss mattar ut på äventyr. Vi kan räkna till åtminstone tolv länder hon har varit i, varav det senaste nytillskottet var Marocko nu i vintras. Hon gjorde samma lyckliga piruetter i sanden i Sahara som hon brukade göra på stränderna i Sète. Nästan överallt är det enklare att ha med sig hund än i Sverige och Norge, med undantag för Spanien. Cheeta hade ingenting emot att bli nertryckt i en Ikeakasse för att få åka kollektivt där, men chauffören köpte inte det tricket, tyvärr.
Men skällfri och skällfri … När vi flyttade till Sète och Cheeta fick panoramautsikt över kajen där halva stan rastar sina hundar blev hon raskt gatans polis. Nåde de hundar som busade med varandra, sånt otyg var ”la flic en service” tvungen att kommentera högljutt! Fast det gick fort över guskelov.
Vi har haft lite dåligt samvete över att vi i och med flytten till Frankrike tog ifrån Cheeta skogen och gräsmattorna; Séte är föralldel stränder och salta bad, men vår absoluta närmiljö består av asfalt och den stenbelagda kajen och en grön plätt runt en trött palm att kissa vid. Cheeta anammade dock direkt de sydfranska vanorna (bland hundar och män) och lärde sig kissa precis varsomhelst, fullständigt utan hänsyn.
Det tog heller inte lång stund förrän Cheeta blev ett veritabelt sydfranskt kroglejon och lotsade oss runt till de caféer och restauranger hon tyckte bäst om i stan. Den absoluta favoriten var Tabary, hela Sètes vardagsrum. Råkade vi ha vägen förbi där tvärstannade hon och satte istadigt alla fyra tassar i trottoaren, knyckte med huvudet in mot uteserveringen så att vi riktigt skulle förstå vad hon menade och så stirrade hon uppfodrande på oss – tills vi kapitulerade. Vilket vi gjorde varje gång.
Vi vet att vi har våra hundar till låns, men det mildrar inte smärtan när vi ska lämna dem tillbaka. Men vi har varit med förr, vi vet att nästa hund också kommer att bli djupt älskad och speciell på sitt sätt.
Den här gången kommer det att ta längre tid än sex veckor, det vet vi av flera skäl. Ett av dem är att det måste läggas tid mellan Cheeta och nästa kärlek. Allt annat vore orättvist mot nästa familjemedlem.
För vad vi än har sagt om varje hund vi har förlorat så är sanningen att Cheeta var något alldeles, alldeles speciellt.
Comments