 |
|---|
SPANIEN
Cádiz – en stad med extra allt
Spanien bortom de lättjefulla stränderna
Med närmast milsvida stränder och en stadskärna som är så gemytlig att den är svår att slita sig ifrån borde Cádiz locka horder med turister.
Men den goda nyheten är att det är lätt att komma intill Cádiz både som husbilsåkare och vilken besökare som helst. Värmen är påtaglig, både den mänskliga och den som drar oss till stränder och härliga uteserveringar.
”Mäh, sa du inte att de har över tretusen soltimmar per år här? Varför är det iskall tjockdimma nu då?”
Reskamratens tonläge var närmast aggressivt när vi rullade in i Cadiz en januaridag för fem år sedan.
Jag muttrade tillbaka.
”Du behöver ju inte skjuta budbäraren, jag har bara läst innantill. Det blir nog bättre.”
Det blev det inte. Den gången. Vi parkerade den hyrda plåtisen längst ut på en pir, letade oss irrande i dimman in till en tapasbar som var smockfull med glada spanjorer, fick i oss lite mat och gick tillbaka och la oss ute på piren. Åkte snabbt därifrån nästa dag och mötte den flödande solen en mil bort. Nä, Cadiz skulle vi nog undvika i fortsättningen.
Men födda optimister gör vi ett nytt försök i februari 2020 och nu så! Nu har vi sannerligen vädermakterna med oss. Campingreceptionisten beklagar att hon bara har en plats i skuggan kvar att erbjuda oss, men efter ett dygn räcker vi mentalt lång näsa åt alla som har placerat sig i solläge och nu far omkring och arrangerar markiser och tygstycken så att de skärmar av.
Som många andra husbils- och husvagnsåkare slår vi läger i grannorten El Puerto de la Maria och åker båt in till Cadiz om dagarna. Det är ett skönt sätt att närma sig denna historiska hamnstad. Bron över sundet som skiljer Cadiz från deltat Las Dunas svävar vackert med sina eleganta pyloner, nära stranden kämpar deltagarna i en jolleskola med de tvära kastbyarna, och när vi glider in i katamaranhamnen tornar ett gigantiskt kryssningsfartyg upp sig vid kajen intill.
Vi är redan på väldigt mycket bättre humör än sist.
Även utan dimma går vi omedelbart vilse i stans trånga gränder. Och vi låter det hända. Dras in på smala gator, ler åt det högljudda parlamenterandet på morgontidiga kaffebarer, studsar åt sidan för att undkomma vattnet som spolar trottoarerna med högtryck och hittar äntligen churros!
Churrosfrukost!
– Jag visste det, säger jag belåtet. Kommer vi bara upp och ut före lunch öppnar sig nya världar, till exempel churrosvärlden.
När vi ser oss om upptäcker vi att hundra procent av gästerna på det fullpackade caféet har ett berg av de frasiga stängerna framför sig. I koppen ska de enligt den spanska traditionen ha varm choklad, men vi föredrar en stor kopp café cortado, den lite starkare varianten av kaffe med skummad mjölk.
Nu är vi rustade för en rejäl genomgång av stan, som är Europas äldsta i så måtto att den har varit stad och bebodd oavbrutet sedan den grundades av fenicierna på 1100-talet. När vi har slickat churrosflottet av fingrarna och tar en vända på wikipedia upptäcker vi en historia som kan sammanfattas i en imponerande räcka av namn:
Herkules, Hannibal, kejsar Augustus, Christoffer Columbus, Lord Nelson, Napoleon Bonaparte, Ferdinand VII, Isabella II och Francis Drake. Och så visigoterna förstås, och framförallt morerna.
Alla härskare har försökt
Alla har varit här och försökt få kontroll över staden med det strategiska läget, det kanske till och med finns gatstenar som flera av dem har trampat på. Vi låter detta sjunka in och går ut i tjugohundratalets version av staden.
Katedralen vill vi förstås se. Den byggdes med pengar från handelsutbytet mellan Spanien och Amerika, och på grund av strul från den första arkitektens sida tog bygget 116 år innan det stod klart 1838. Vid det laget hade även hans efterträdare hunnit sätta sin egen prägel på monumentet som nu bär spår av både den ursprungliga barocken och den senare nyklassicismen och däremellan ett och annat rokokoinslag.
Om ett enda byggnadsverk ska utnämnas till en symbol för Cadiz lär det bli denna katedral, som också har ett torg framför sig som är en naturlig mötesplats.
Vi tar oss också till Torre Tavira och får en fantastisk överblick över stan och en motionsomgång på 183 trappsteg.
En anledning till att Cadiz fortfarande känns som från ett annat sekel är att industrialiseringen i sort sett har hoppat över stan. En gång var Cadiz Europas mäktiga centrum för fiskenäringen, och inslaget av fisk och skaldjur är fortfarande betydande inte minst på restaurangerna, men fiskeflottan har krympt och inte ersatts av några större näringar.
Lagom mycket besökare
Många tycker att den businessen borde vara turism, men av någon anledning har de riktigt stora strömmarna av framförallt utländska besökare uteblivit. Vi som ändå tar oss hit är rätt glada för det, för vi slipper trängsel och disruptiv silicon valley-anpassning till elsparkcyklar och appkommers av den typ som frodas i turistmagneter som Barcelona och, i växande grad, Malaga. Nu säger vi inte att folk är otrevliga i dessa större städer, men varmare och goare människor än i Cadiz får man ändå leta efter. Vad vi än frågar om på stapplig spanska får vi leende och tålmodig hjälp med vårt ärende.
Och priserna i stan är högst modesta. Ett berg med churros vid det populära Blomstertorget nära saluhallen kostar 1,20 euro och en stor kopp kaffe 1,30. I saluhallen, som till stor del är inrymd i svalkande pelargångar, samlas Cadizborna vid tvåtiden och frossar i tapas av alla sorter. Nu för tiden sköljs godbitarna oftast ner med öl, men enligt legenden uppfanns tapasen som ett sätt att täcka över sherryglaset så att småflugor inte skulle ramla ner i det.
Det får vi oss berättat av guiden Bertrand som vägleder oss genom sherrybodegan Gutiérrez Colosia i El Puerto de la Maria. De övriga deltagarna i visningen är britter och har alla en relation till sherry. Det har jag också, nämligen på så vis att jag efter en ungdomlig överdos verkligen avskyr drycken.
Olorosa blir sherryfavoriten
Men skam den som ger sig. Nu lär jag mig massor om framställningen och får bland annat veta att det egentligen inte finns någon årgång på sherry. Tillverkningen sker lite på samma sätt som med surdeg; man har hela tiden fat igång som har mognat under många år och så häller man på nytt vin och låter det mogna tillsammans med det lagrade innan man gör ett uttag ur fatet och slår på flaska.
Vid den avslutande provningen får jag först bekräftat hur otäck denna saltsyrliga dryck är, men när vi kommer förbi finon och amontilladon och närmar oss olorosan börjar jag tina. Sen blir det istället ettersött i smakpaletten, så när jag senare gör en tapasrunda i saluhallen kan jag världsvant beställa en olorosa till manchego-osten.
Tapas ja. De blir snabbt en vana. Efter några dagar upptäcker vi att vi helt har slutat äta hela måltider, vi driver bara omkring och tar en eller två tapas när vi blir sugna. För det mesta blir det något ljuvligt från havet, till exempel traktens egen specialitet tortillitas de camarones, som är frasiga friterade räkplättar som dietisten kanske inte skulle jubla över men däremot gommen.
Eftersom vi befinner oss nära de grå grisarnas paradis på jorden blir det också godsaker från fläskriket som heter saker med ibérico och pata negra. Där kan man chansa på nästan vad som helst, så är det himmelskt. Om vi fortsätter att hålla dietisten utanför det här rekommenderar jag secreto di cerdo, en del av grisens slaksida som smälter som smör i munnen. Och nog håller samma fetthalt.
En extra bonus vi får vid vårt besök är karnevalen i Cadiz, som anses vara den bästa i landet. Karakteristiskt för den är att den är starkt politisk; de olika lagen som tävlar mäter sin förmåga att häckla makten både lokalt och nationellt. Detta går oss förbi eftersom vi inte förstår språket, så vi tjoar på barnen istället och gör tummen upp till deras färgglada dräkter.
Det bästa med Cadiz har vi sparat till sist, nämligen stränderna och ställplatserna. Den som klarar sig utan eltillförsel på ett par dygn har goda möjligheter att häcka mitt i Cadiz, antingen vid den berömda Caleta-stranden med utsikt över kastellet San Sebastian eller i en inhägnad bevakad parkering i kryssningshamnen eller på en stunds bussavstånd från den gamla stadskärnan, men istället med tillgång till kilometervis med finkornig strand.
Tänk bara att vakna i husbilen, dra ner till stranden och ta ett morgondopp och ändå befinna sig mitt i en stad. Det blir inte mycket bättre.
